Hej Rafael Edholm, din gamle ståkissare där! Jag har tänkt på det här med ditt filmstöd!

Så jag läser att du tycker att det är jobbigt att vara man i den svenska filmindustrin, och att det är jobbigt att du inte får stöd till din film pga du står upp när du kissar. Det verkar onekligen jobbigt att du måste finansiera din film själv. Det kan jag förstå. Men jag förstår inte varför du blandar in något sorts konspirationsteori om att en skulle behöva vara kvinna för att få filmstöd. Varför? För att sifforna ser ut såhär:

2010 (året som den senaste klumpen statistik som SFI har lagt upp här behandlar) var 73% av de långfilmsregissörer som fick stöd till sina filmer män. 73% av de som skrivit manus till långfilmer som fick stöd var män. 60% av de som producerat långfilmer som fått stöd var män.

Nu är det förvisso möjligt att du med ståkissare menar att en är en sk. “manlig man” och inte bara av manligt kön, och då blir det lite knepigare, för här visar inte statistiken särskilt mycket. Men traditionellt har män inom filmindustrin varit halvmisogyna karlakarlar (om en tittar på hur kvinnor porträtteras i film så inser en detta ganska snabbt), och därför kan vi nog på rätt säker grund avfärda det som argument.

Däremot är det så att 15 filmer fick stöd 2010, och 43 svenska långfilmer hade premiär det året. Åren innan detta har haft motsvarande ratio. En kan fastslå att alla filmer inte får stöd. Och nu tänker du säkert att “Jamen min film, den är så jävla bra! Den förtjänar stöd!”, men Rafael… Om någon pitchade idén “Det kommer massa polacker och tar över våra hem!”, då skulle inte jag tänka “Nämen vad spännande! Här, ta alla mina pengar, så innovativt!”, jag skulle tänka “Okeej, har du slutat ta din medicin för den där schizofrenin med paranoida drag som du är diagnosticerad med?”. Om någon pitchade idén “Vi har fördomar om främlingar och sedan ger vi dem våra nycklar och de kommer de in i våra hem och hamnar i en vanmakt mot dem”, då skulle jag tänka att Swedish Defense League ringde och ville ha sin maktanalys tillbaks.  Så kanske inte så konstigt att SFI inte hoppade på ditt tåg med ett TJOHO där.

Vad gäller den där mansfestivalen så är det relevant att börja med lite siffror.

På guldbaggegalan 2012 vann 9 män priser som inte var könsspecifika, det är alltså 9 av 14 kategorier. På Cannes 2012 var alla filmer som var nominerade till Guldpalmen regisserade av män; i un certain regarde var 17 av 20 nominerade män. På Berlinale i år var 17 av 18 av de nominerade filmerna till Guld- och Silverbjörnen regisserade av män.  19 av 24 regissörer till nominerade filmer till Guldlejonet vid venedigs filmfestival förra året var män.

Om en tittar på vilka som fått priser historiskt så kan en se en tydlig trend: För varje stort pris (alltså Guldpalmen, Guldbjörnen, Guldlejonet) så finns det en handfull (ja, seriöst inte över fem) kvinnliga regissörer som fått pris. Det här är alltså pris som delats ut i princip varje år (med vissa undantag) sedan 1939,  1951 och 1949, respektive. Den första Oscarstatyetten i historien till en kvinnlig regissör för bästa film delades ut 2010.

En skulle nog kunna sammanfatta det som att det finns två krav för att vinna dessa priser:
1. Har gjort en bra film.
2. Går fram till juryn och daskar upp sin penis på bordet.

Så jag förstår, Rafael, att du vill ha en egen mansfestival och ett eget manspris! Jag förstår att det gör ont i dig när männen bara blir så totalt överprioriterade och höjda till skyarna på det sättet, och det är faktiskt väldigt klarsynt av dig att vilja avgränsa denna korvfest till en enda festival istället för, ja, alla! Jag hoppas att Cannes, Venedig, Berlinale och Oscarsgalan lyssnar på dina tips så att vi kan få lite sjyssta filmer av kvinnor framröstade till vinnare snart! Vad trevligt det vore, vad kul vi skulle ha det, vad många fina filmer som skulle få distribution och som folk skulle få se!

Tills detta inträffar, så vill jag bara säga en sak till dig, Rafael: Check your privilege.